Hubboten

on måndag 2 april 2012

Peter Högberg satte mig nu på morgonen på spåret med sin postning ”Working Class Hero” samtidigt som en kommentar på Facebook påminde mig om hur sargat partiet fortfarande är efter det senaste årets turbulens. Att det finns en stor del medlemmar som anser att Håkan Juholt varit utsatt för en komplott och därmed tvingats avgå. Att dessa medlemmar nu anser att det ligger en våt filt på idédebatten inom partiet och en höger- samt mediedominerad partiledning nu begränsar debatten internt.

Låt mig vara tydlig:

Håkan Juholt är en mycket skicklig retoriker, kanske socialdemokratins idag skickligaste, och som exakt kan känna av vad en publik vill höra. Det är hans största tillgång men blev hans fall. Under hans turné kom han att lova runt återregleringar i parti och minut, återregleringar som tilltalade hans publik för stunden men som hade mycket litet relevans i realpolitiken och som blev katastrofala i media när de återgavs ordagrant. Implicit en socialisering av produktionsmedlen i olika sektorer. Jag roade mig med att räkna ihop kostnaderna för hans rundhänta löften till minst 400 MDR SEK. Närmare bestämt 60 procent av statsbudgeten. Ett lån för detta skulle innebära att vi över natt skulle få en sämre ekonomi än Grekland. Håkan Juholts fall blev att han inte var påläst i detaljerna samt att hans framträdande i Sälen med efterföljande lördagsintervju i SR. Thomas Ramberg är sannolikt Sveriges skickligaste programledare. Håkan Juholt kunde inte lyssna in vad Ramberg ville ha för svar, Ramberg lägger nämligen ingen värdering i svaret, han vill bara ha svar på sina frågor. Lägenhetsbidraget, som startade hela den 19 veckor långa mardrömmen, hade dessutom kunnat hanteras skickligare om staben hade ryckt Juholts mobiltelefon från honom. Det fanns ingen i hans omgivning som kunde få honom att inse att ingen kan hantera sin egen kris.

I min värld är ordning och reda i de offentliga finanserna centralt. Om vi väljer att finansiera välfärden med lånade pengar så riskerar vi på sikt samma välfärd. Se på Grekland. Se på Spanien. Se på Portugal. Exemplen är många och avskräckande. För de som, likt vänsterpartiet samt våra kamrater på vänsterkanten, påstår att detta kommer skapa dynamiska effekter med ökad skattebas så kan jag konstatera att exakt samma retorik kan höras från de mer extrema liberala grupperingarna. Glöm inte att Bo Lundgren, moderaternas förre partiledare, påstod detsamma om skattesänkningarnas effekter. Dynamiska. Samma argumentation hördes från Anders Borg om jobbskatteavdragen, att de skulle skapa fler jobb och var regeringens kraftfullaste verktyg för tillväxt. Det enda vi sett i storstäderna av detta är galopperande bostadspriser och att hushållen sitter fast i en bolåneskuldsättning som effektivt begränsar oss från att dra tillbaka jobbskatteavdragen. De av mina partikamrater som trots detta vill låna till välfärden råder jag till att fundera ett varv till på de makroekonomiska effekterna som numera har lite för många avskräckande exempel.

Men nu åter till Högbergs postning men med samma anslag som ovan. En av grundteserna i socialismen är att vi skall förstatliga produktionsmedlen, en tes som oroväckande många av mina partikamrater tycks anamma. Jag väljer här att ansluta mig till vad Ingvar Carlsson sade till oss vi Anne-Marie Lindgrens avtackningsseminarium när han citerade Karleby:


Det finns inga skäl att socialisera produktionsmedlen, det är resultatet vi skall socialisera.

I ett mer och mer tjänste- och kunskapsintensivt samhälle flyttas produktionsmedlen från fabrikerna och de löpande banden ut till medarbetarnas huvuden. I min bransch, i min yrkesroll, är produktionsmedlen min kunskap, mina erfarenheter och min förmåga. Det är det min arbetsgivare och mina kunder vill köpa. Är det då mina partikamraters bestämda uppfattning att dagens och framtidens produktionsmedel skall socialiseras eller förstatligas så bygger den visionen på att ni opererar in ett chip i mitt huvud för att kontrollera och styra de produktionsmedel jag förfogar över. Att göra det i någon form av allmänintresse.

Den vägen vill inte jag gå. Jag har inga problem med att socialisera delar av resultatet för att finansiera välfärden, det gemensamma åtagandet. Men att socialisera produktionsmedlen som sådana? Uteslutet i min värld. Det skulle bara få till följd att vi skapar oss en samhälle som spänner från George Orwells 1984 till en värld av hubbotar.

Det finns de som önskar denna utveckling. Jag tillhör inte dem.



Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser